Till minne av att det är 25 år sedan Lappgeten lämnade det sista fjälljordbruket och året efter tillvaratogs av föreningen, har vi fått förmånen att få ta del av historien om Aina och Henry Fjällström, ägarna till Fatmomakkelinjens founderdjur, berättad av deras brorson Kenneth Fjällström.
Sara Strömgren och Linn Kangas, genbanksansvariga för Lappget, 2025-09-30
Fatmomakke Lappget
Henry och Aina Fjällström, Fatmomakke
I september 2025 är det tjugofem år sedan det sista fjälljordbruket lades ner i dessa trakter.
Det var då min faster Aina och farbror Henry Fjällström, Fatmomakke, med ålderns rätt valde att avsluta sitt livsverk medan de själva kunde övervaka och bestämma hur det skulle gå till.
Vid denna tidpunkt hade alla andra småjordbruk sedan länge lagts ner i grannbyarna och likt övriga landet avvecklats och försvunnit under åren kring 1950-1990.
Henry (1924-2021) och Aina (1930-2012) var båda födda och uppvuxna i väglöst land och förblev sin hembygd trogen. De fortsatte att driva sitt jordbruk och skötseln av kreatur för hand och på gammaldags vis under alla år, men under 1950-talet i samband med Vattenfalls sjöregleringsarbeten fick hushållet ta del av de moderniteter vi tar för givna idag. Då anlades ny landsväg, elnätet monterades upp, vatten och avlopp drogs in i hemmen samt att tv, radio, frysbox, kylskåp och elspis blev standard. Någon fast telefon skaffade de sig aldrig och inte körkort eller bil. Däremot blev det inköp av moped, snöskoter och längre fram 4-hjuling.
De var liksom alla bönder och glesbygdsbor i samma situation tusenkonstnärer med stora kunskaper och erfarenheter i det mesta samt beredda att arbeta hårt och hjälpa till där det behövdes. Det fanns mycket stolthet och kärlek i hemmet och en vilja att föra både arv och traditioner vidare. De var alltid sociala, gästvänliga och generösa och de delade gärna med sig av vad de hade till släkt, vänner och turister. Inte minst av mjölk, getost och getmese.
Under de sista 15-20 åren kom Henry och Aina tyvärr att förvägras den uråldriga rätten till fribete som bönder ovan odlingsgränsen alltid hade haft innan. Det var när en äldre man i grannbyn Grundfors valde att polisanmäla dem för sanitär olägenhet efter påhälsning av djuren vid sin stuga, trots att han själv var från en bondfamilj som haft sina kreatur på skogen. Ett besked som kom att innebära rejäla begränsningar för dem med enbart inhägnader hemmavid.
Fatmomakke lappget och fjällkor
Aina och Henry levde en livstid med hårt och engagerat arbete från morgon till kväll under årets alla dagar där djuren alltid stod i fokus. De var ihärdiga i sitt yrke och trogna sina kära djur så länge de kunde och långt efter att de flesta slaktat ut sina bestånd eller bytt ut dem mot effektivare enheter. Denna utveckling gjorde det även allt svårare att hitta avelsdjur och i slutänden personer med tillräcklig kompetens och erfarenhet som kunde ta över deras kreatur när den tiden var inne. Valmöjligheterna var därför inte så många när de tog sitt beslut våren 2000 att det inte skulle bli någon fler vinter med djurhållning.
Under sommaren tog Henry därför kontakt med slakteriet för att höra sig för om ersättning och möjlighet till transport frampå höstkanten. Som jag minns det var det närmast en symbolisk summa de blev erbjudna för sina fjällkor. Tanken var att slakta lappgetterna själva och ta reda på köttet för eget bruk.
Det dröjde dock inte länge förrän en man ringde hem till oss i granngården och det var jag som svarade (Aina och Henry saknade ju egen fast telefon). Han hade fått höra via slakteriet att det fanns ett bestånd av fjällkor i Fatmomakke och ville komma i kontakt med ägarna.
Efter samtalet framförde jag hälsningen och det blev en del prat och funderingar om vilken typ av för- och nackdelar det kunde bli frågan om. Henry kom sedan hem till oss och ringde upp mannen för att höra vad han hade att säga. Tydligen fanns det ett nätverk av folk ute i landet med den erfarenhet och kompetens som krävdes för uppgiften. Henry som alltid var avvägande och skarp i viktiga beslut bar nog ändå med sig en förhoppning hem till Aina.
Det var mycket viktigt att korna skulle komma till ett bra hem och inte bli vanvårdade eller fara illa på något sätt. Då var det bättre enligt deras mening att de gick till slakt.
Tiden därefter fortsatte diskussionerna och ytterligare kontakter tog vid. Någon gång under denna dialog berättade Henry om sina lappgetter och om det fanns något intresse även för dem. Det var då det stod klart för alla parter hur sällsynta de blivit. När det visade sig att även lappgetterna skulle få en framtid, ville givetvis Aina och Henry ge sina djur chansen att leva vidare. Ett beslut som visade sig bli avgörande då det befintliga beståndet av fjällkor i landet fick ett värdefullt tillskott och att lappgetterna kunde räddas från utrotning och ligga till grund för det viktiga avelsarbete som pågår än idag.
Efter att djuren nästan gått till slakt blev det ett trots allt ett lyckligt slut när en ny kontakt kunde förmedla djuren till nya engagerade ägare som kunde ta över dem och som genom ett idogt avelsarbete och mycket kärlek ökat chanserna rejält för att de gamla och unika lantraserna, Fatmomakke lappget och fjällkorna kan leva vidare inför framtiden.
Kenneth Fjällström, Fatmomakke, 2025-09-24